2018-06-07
Ibland hamnar man i situationer där det inte går att runda ämnet, utan måste berätta. Släppa en sten mitt i samtalspartnerns kaffekopp så att det stänker, rasera stämningen. ”Min äldste son har cancer.”
Det är svårt på många sätt, och jag antar att alla cancerföräldrar hittar sina egna sätt att göra det. Själv har jag insett att jag alltid lägger till samma PS, efter att ha klargjort att det är en hjärntumör av den elaka sorten och att behandlingen innefattar både strålning och cytostatika:
”…men det går åt rätt håll.”
Jag vill på något sätt ta mig ur meningen med en positiv slutnot, något som lättar bördan för den jag berättar för. Det är väl i och för sig inte mitt ansvar att andra ska kunna avsluta samtalsämnet smidigt, men det är för min egen skull också. Jag mår inte bättre av att någon annan känner sig förpliktigad att lägga fem minuter på medlidsamma följdfrågor. Och det är mina fem minuter som går åt också.
Det kanske helt enkelt är en variant på den svenska grundmurade instinkten att alltid svara ”bra” när någon frågar hur läget är. Fast alla dessa ”bra”-svar är ofta direkt lögnaktiga, medan jag faktiskt talar sanning. Det går åt rätt håll. Det finns ett observandum, men det går åt rätt håll. Det är detta faktum som hjälper mig genom dagen, och det kan väl få hjälpa mina medmänniskor också.
