2018-06-13
”Våra filmer”, säger han, och jag frågar vad han vill se för film. ”Kroatien” säger han, inte oväntat.
Vi sofftittar på bitar ur den drygt halvtimmeslånga ihopklippningen av vår resa sensommaren 2016. Vi har sett den så många gånger förr, men den är ändå stark materia i all sin ouppnåelighet. Jag känner extra starkt inför scenen då Elis säger att han vill att vi ska vara vänner igen efter att han tidigare slängt kepsen i vattnet. Jag hoppas att jag inte var för hård mot honom, sådär sträng à la ”han måste ändå lära sig någon gång i livet så det är lika bra att vara tydlig nu”.
Samtidigt är det så hjärtevärmande att bli vänner igen med ett barn. När vuxna sluter fred betyder det att de hittat en minsta gemensam nämnare och kämpat sig till att fokusera på den istället för på trätoämnena, som ändå brukar ligga kvar där i bakgrunden. Men när man blir vänner igen med ett barn försvinner bråket rakt av. Gräl och sura miner vänds uppochner och blir bara en stor kram och allt det dumma är som bortblåst. Om vuxna haft den kapaciteten skulle världen sett oändligt mycket bättre ut.
