2018-07-03
Jag kittlar honom under armen, försöker roa honom. Klockan är strax efter 19, vi är hemma och Elis är hängig, han hade 38,2 för en stund sen men när vi tog tempen nyss hade det gått ner till 37,8 så det är gränsfall hur vi ska se på det – feber eller inte?
Sverige slog Schweiz i VM-åttondelsfinalen för drygt en timme sen, Emil Forsberg gjorde enda målet. 1-0 är dock inte de siffror vi har i tankarna nu. Sandra ringer sjukhuset och berättar om Elis temperatur, och de säger att vi ska avvakta lite till och återkomma om Elis får över 38 grader igen.
Elis pratar om magont och han är öm runt PEG-knappen vi sondmatar i. Öm och röd. Vi väntar en timme och tar tempen igen. 38,7 nu. Feber på allvar, det allvar som gäller barn med dumma knölar och där blodförgiftning och livsfara ligger och lurar i vassen när kroppstemperaturen blir för hög.
Vi ringer igen och ja, det är akuten som gäller. Vi överlägger kort: jag jobbar borta i morgon så det blir Sandra som åker in till akuten med Elis. Kudden följer med i packningen, vi ska inte göra om det gamla misstaget att glömma den.
Jag tar hand om Folke här hemma, hjälper honom att komma i säng. Strax före klockan 23 messar jag och frågar hur det går. Sandra skriver att Elis var superduktig och att det gick bra att sätta nål i dosan på bröstet. Han ska få antibiotika och läggas in, det finns plats på tolvan tack och lov. Jag klappar om Folke där han ligger och sover.
