2018-08-12
Klockan är tre på eftermiddagen och vi har stannat vid en rastplats utanför Sundsvall. Kaffe, Mer, kex och mormors mackor. Den jobbigaste halvan av den här bilresan, då man gnager sig mil efter mil genom inlandets skogar, är avklarad och nu är det E4-körning kvar vilket brukar kännas som rena nerförsbacken hem.
Vi är som en helt vanlig familj just nu, svennar på bilresa genom avlångt land, och jag tycker att vi förtjänar att få börja bli vanliga nu. Vi var inne till sjukstugan i Dorotea i måndags för Elis blodprov. Det krävdes kontakt i förväg och var smått bökigt på plats men det gick att ordna, och det var det enda riktigt cancerpräglade under veckan. Då räknar jag inte sondmatning, ögondroppar och allmänt stöttande av Elis, det är nu vår vardag och så är det med det.
Vi tar oss ner till bilen igen, spänner fast barnen i stolarna. Får se hur många fler pauser vi behöver utöver middagen, men vi borde vara hemma vid niotiden. Hemma, för att på allvar börja bygga vår framtid.
