2018-08-23
Hon säger till slut något helt underbart:
”Om man inte vet om det så kommer man antagligen oftast inte att märka något.”
Jag vankar av och an i entrén på ett företag i Eskilstuna, telefonen i handen, trassliga lurar i öronen, och känner lyckotårar smyga i ögonvrårna.
Vi har möte med plastikkirurg för att planera hur vi ska göra med Elis ansiktsförlamning. Jag hade velat vara på plats, men måste ringa in eftersom jag är iväg och jobbar. Kirurgen förklarar procedurer, metoder, pratar om nerver och muskler. Jag har koll på det mesta efter nattliga googlingssessioner – av någon anledning klarar jag att sitta och kolla de här sakerna på nätet, men själva cancern pallar jag inte alls att läsa om.
Den s.k. masseternerven är en nyckel. Det är en nerv i ansiktet som går att transplantera och på så vis skapa ett leende igen. Sedan ska de ta en liten bit av en nerv i benet också, och sätta in den för att leendet ska kunna komma spontant och inte bara när Elis anstränger sig.
Jag frågar hur pass bra resultat vi kan vänta oss, och det är då hon säger det som nästan rör mig till tårar. Detta, att det ska kunna bli nästan som vanligt, är så stort att jag knappt kan föreställa mig det. Elis ska få ett leende som åter charmar omvärlden, istället för att väcka fler frågor.
I januari ska det ske. Det måste göras inom två år efter skadan, annars blir nervändarna för gamla. Och att operera under tiden man får cytostatika går inte heller. Nu ska Elis kropp få återhämta sig i några månader, låta cellgifterna sluta eka i systemet, sedan kör vi. Jag är så glad.
