2018-08-29
Jämfört med för ett år sen – när vi just hade kommit hem och Elis fick sitta och rulla chokladbollar för att öva högerhanden – har så mycket hänt. Det är lätt att glömma, nu när vi håller på och jobbar för att allt ska bli ännu bättre i framtiden. Han var nyopererad och medtagen där han satt, hans skelande blick var svår att fånga och allt gick så långsamt. Jag fick vara beredd att klia varsamt intill stygnen när han bad om det för att han inte själv skulle riva i själva operationssåret, och hela tiden undrade jag om jag någonsin mera skulle känna igen Elis på allvar.
Så mycket har utvecklats nu. Fortfarande tar hans resonemang omvägar, fortfarande är han halvsidesförlamad i ansiktet, och ja, han är annorlunda till sättet än han var före Dumma knölen. Men det viktigaste av allt är att det idag känns att det är Elis som bor därinne, och att han behållit sin finurlighet, sin empati och sin glimt i ögat. Det är allt jag behöver känna för att vara redo att kämpa vidare, hur länge och hur mycket som helst.
