2018-09-15
Vi går ut till en lekplats vi inte besökt förr. Mamma är fortfarande i Polen men farfar kom hit idag också, för varför inte. Det känns bra för alla att ha sällskap.
Det är så ironiskt, det här som de senaste MR-bilderna visade. I vad som känns som en evighet har jag gått runt och oroat mig för Elis ”observandum”, den mörka skuggan i huvudet som syntes i magnetkameran. Var det harmlös ärrvävnad eller elaka tumörceller? Detta observandum var det sista hindret som stod mellan oss och friheten.
Senaste MR-bilden visade att allt såg jättefint ut i huvudet. Observandumet var inget att oroa sig för. Istället har ångeststafetten nu lämnat över pinnen till den lilla pricken i ryggen. Vi får aldrig chansen att slappna av helt, alltid är det något som ska hänga över oss.
