2018-11-01
Dagen är inne. Vi har precis operationsduschat Elis, klockan är kvart över sju och nu ligger han desinficerad och kollar Youtubeklipp på den renspritade iPaden. Han måste stanna där i sängen, inte sätta fötterna på golvet eller ta i något i rummet, inga bakterier får inkräkta för nu är det allvar.
Elis är lugn när han rullas ner till operation, glad över att han ska få vita medicinen som söver honom så skönt, räknar när han får den och vid åtta tappar han taget om vakenheten. Vi ses snart, min älskade, hoppas jag.
Jag vacklar ut ur operationssalen. Är rädd nu. Häromdagen var det som att hoppet lämnade mig för en stund och jag bröt ihop, sa till Sandra att ”vi får väl ta kontakt med Vi som mist”, Barncancerfondens grupp för föräldrar som förlorat barn. Hon sa att det var för tidigt att tänka så, och det hade hon ju rätt i.
Men här går vi åter genom Karolinskas hallar och korridorer och är just nu ensamma i världen, Folke är hemma med mormor medan Elis är i gränslandet, i sin egen skymning någonstans. Vid den stora operationen förra hösten var jag fortfarande i chock men nu är hotet tydligare i konturerna, jag kan bedöma det klarare. Det gör det inte mindre hemskt.
Efter sju timmar, klockan 15:30, ringer de. De har tagit bort allt de kan av tumören, men den satt svårt till så de var tvungna att ta det försiktigt och rentav retirera en gång eftersom Elis började tappa signalen mellan hjärnan och vänster fot. Tveksamt om de fick bort allt. Vi kan också förvänta oss viss påverkan i benen ett tag ”men troligen inte permanent”, säger de. Så lät det i och för sig om ansiktsförlamningen också och den är kvar ännu.
Elis vaknar och är äntligen hos oss igen, snälla låt det förbli så för alltid, vi får komma upp till avdelningen och ringer Folke vilket får Elis att piggna till. Han måste förbli liggande vilket han inte är så förtjust i, och de smärtstillande medicinerna gör honom groggy. Själv är jag fortfarande rädd.
