2018-11-13
När de sitter så här och spelar på sina iPads och pratar med varandra kan jag drunkna i synen av dem, bröderna. Deras synkronisering, deras samhörighet. Elis och Folke. Jag har vant mig vid att säga namnen tillsammans, så till den grad att det känns som att de egentligen är ett enda ord. När jag säger den enes namn så finns den andres där också, som en ohörbar viskning.
De spelar Super Mario-spelet som Apple lanserade med en fri provversion. De har spelat gratisbanorna så många gånger, kan dem utan och innan men har tragglat vidare med dem ändå. Häromdagen betalade vi den dryga hundringen det kostar att låsa upp hela spelet. Som det ser ut nu är det dumsnålt att undanhålla Elis något han tycker är roligt.
