2018-11-29
Tänk att det fanns en tid då mitt största orosmoln var att Elis diagnosticerats med adhd och autism. Det var rätt ”lätta” varianter, men jag var ändå rädd att det skulle påverka hans framtida liv negativt på riktigt, att han skulle bli mindre lycklig. Samtidigt har han alltid varit tillräckligt odramatisk i sin personlighet för att jag skulle känna att det kan gå bra ändå. Han har aldrig brukat få omotiverade vredesutbrott eller så, det har mer varit typ att han slängde iväg sina nappar hela tiden, eller visade överdrivet intresse för gatubrunnar och takfläktar.
Vi är på möte med rehabteamet idag, ett helt gäng, de har gjort en utredning av Elis som de presenterar. Tanken var ju att vi skulle varit inriktade på att återgå till ett normalt liv vid det här laget, innan återfallet kom emellan. Läkaren säger att de gör bedömningen att det är cancern som varit orsaken till de där NPF-diagnoserna också. Ja, kanske det. Spelar inte så stor roll nu, de känns verkligen som småsaker.
