2019-01-24
Sjukhuset. Efter snart ett och ett halvt år i dess hägn har jag kommit till en slutsats: vårdpersonal är bättre människor än genomsnittet. Vi har mött så mycket vänlighet och omtanke här, under lekfulla dagar med kritor och pyssel, genom långa nätter med gifterna tickande i droppställningen. Jag tycker så mycket om personalen vi mött under Elis resa, och även om det är rimligt och väntat att godhjärtade människor söker sig till vården så är det ovärderligt att se effekterna av det när man är patient, maktlös och famlar efter hjälp.
Elis tog lilla sticket först idag, blodprovet i fingret nere på provtagningen där han blivit lite av en favorit för en del av sköterskorna. Nu är vi uppe på tolvan och Elis har fått ministicket i huvudet, vi räknade de åtta spritade tussarna högt och skojade genom att fortsätta vidare, nio, tio, elva, fast rengöringen var klar. Och så fick han cytostatikan in i hjärnan, en snabb injektion och nu är vi klara, fria och ska snart hem men Elis är ju bland vänner så vi har ingen brådska. Sjukhuset är en del av våra liv och vi trivs här.
