2019-01-27
Vi har en vit, hög byrå i hallen och jag vet inte hur vi klarade oss innan vi skaffade den. Alla barnkläder och prylar behöver någonstans att husera, vår trerummare börjar kännas allt mera trångbodd och någonstans i en parallell verklighet hade vi haft ”hitta större boende” som vårt huvudprojekt. Så är det dock inte i den här, riktiga, verkligheten där Dumma knölen är det enda vi har ork att ta oss an utöver vardagen.
Fortfarande tvingas jag då och då slå bort den där blodisande tanken: om allt går fel så kommer vi inte alls att vara på väg att växa ur lägenheten. Då är vi tre. Stör oss inte, vidriga tanke, Elis och jag leker och har det roligt, jag lyfter upp honom så att han kan sitta på den för honom jättehöga möbeln som en katt i ett träd och titta ut över världen. Jag står där bredvid, redo att lyfta ner honom från skyn när han vill det, och jag känner en egendomlig, pappig lycka över att vara hans räddning, hans brandstege ner.
