2019-03-04
MR idag. Tillvaron växlar in i allvarsspåret med en smäll. Vi åker in till sjukhuset, Elis och jag, och vi har mycket att göra. Elis är glad, får personalen att le, det går bra att sätta stora sticket i dosan på bröstet och han är fylld av lek när vi går ut i korridoren. Vi gör ministicket också, i huvuddosan, åtta spritade tussar som gör rent och så nålen och cytostatikan.
Sedan hissen ner. Mot magnetkameran. Han tycker fortfarande inte om att se den efter missödet då han fick för lätt sömnmedel och vaknade i kameran, så han får som vanligt vita medicinen i ett annat rum, han är entusiastisk över att bli sövd, vi räknar tillsammans tills han tystnar. Då går jag ut och är ensam, ensammare än på länge, halva familjen är sextio mil härifrån och Elis är ännu längre bort. Ändå känns det okej för nu är jag på hemmaplan, jag minns känslan när Elis fick diagnosen och jag inte var hemma. Nu behöver jag bara stanna här. De andra kommer att komma tillbaka hit, till mig. När Elis kommer ska han få en Piggelin.
