2019-03-26
Bestående men. Det kan slå mig hur många de är, inte minst när jag är med Elis på förskolan och tänker på framtiden. Han har hörselskador, balansrubbningar, ansiktsförlamning och måste sondmatas. Han växer knappt och har säkert en massa hormonrubbningar, steriliteten har ju läkarna flaggat för. Hans intellekt har fått en smäll av strålningen, hjärntröttheten drar ner energin och det sociala spelet är en utmaning.
Men jag har två tankar, en liten och en stor, som ligger i andra vågskålen. Den lilla är att ingen av de här biverkningarna i sig är förödande, han är så att säga ganska drabbad på många områden.
Den stora tanken är enormt viktig, det är den som gör att jag pallar hela den här resan utan att krokna: Elis är lycklig nu, och han kan vara det i framtiden också. Han är positiv i grunden, låter sig inte nedslås av motgångar, och vet värdet av kärlek. Om han bara har chansen till ett liv med lycka spelar inget annat någon roll. Jag kommer i varje fall att finnas där för honom så länge det överhuvudtaget går.
