2019-04-29
Så kör vi igen, då. Måndag, och det är sjukhusvecka: Elis ska få cytostatika i hjärnan varje dag fram till fredag. Vi har tagit oss in till avdelningen och barnen hittar snabbt ett par trehjulingar och sätter fart genom korridorerna, vi vuxna får gå i förväg och vara trafikpoliser runt hörnen.
Vi berättar för läkaren hur läget är. Elis mår okej. Magen sköter sig. Det en gång så skrämmande problemet med hans svaga vänsterben har blivit bättre sen vi halverade Thalidomidedosen, han hade lite värk i foten i morse men nu på sjukhuset stödjer han bra på vänsterbenet.
Och så får han lägga sig på britsen, läkaren svabbar ren omayadosan på huvudet med de åtta spritade tussarna, jag lutar mig över Elis och ser honom djupt i ögonen som distraktion medan sticket kommer, den klara, farliga, livsviktiga vätskan sprutas in och så är det klart. Vi trycker en kompress mot det lilla, lilla såret och vänder vår uppmärksamhet mot lådan med stickpresenter. En till Elis, en till Folke ska det vara. Som alltid.
