2019-05-11
Elis springer plötsligt, skrattande och frustande. Det var inte länge sen han hade så ont och svårt att gå att vi var övertygade om att tumörerna vaknat igen, men nu rusar han över konstgräset mot fotbollen och sparkar till den.
Han tyckte om att spela fotboll innan Dumma knölen kom, gick och tränade här med IFK Bergshamra. Nu är det bara Folke som hör till laget men idag är Elis med till träningen och det är som att han fått en energiinjektion av den större sorten, för jag är förbluffad, imponerad av hans lyckliga framfart.
Han höjer armarna när bollen till slut gått i mål, faller mig om halsen och säger ”pappa” på det gulliga sätt som bara han kan. ”Pap-pa”. Jag älskar att höra det, älskar det kärleksfulla tonfallet. Älskar att vara hans pap-pa.
