2019-06-29
Vi går längst ut på ångbåtsbryggan i Rättvik, den är flera hundra meter lång och Elis sätter sig i sulkyn när det blir för jobbigt att gå. De har byggt något slags guldäggsliknande bastu där ute som fascinerar även om man inte kan gå in. Barnen klättrar på stegen, kikar in, funderar över poängen med en bastu.
Vi är här och hälsar på våra grannar Arash och Sussi och deras döttrar i år igen. Snällt att vi får komma upp så här, speciellt när vi inte kan resa långt bort på grund av Elis behandling och begränsade ork. Sällan eller aldrig har det känts så viktigt att fånga sommaren, dess intryck och dess sorglöshet.
Elis har många gånger det senaste året tittat på vår film från sommarrodelbanan, ”världens längsta rutschkana” som vi kallat den. Vi tar oss dit i år igen och det är lika kul denna gång. Vi säger att det är en tävling men med tanke på att Elis stannar halvvägs verkar det inte vara så viktigt vem som vinner.
