2019-08-11
En enda gång har Elis nämnt döden för mig under de här åren. Vi satt och pratade för ett tag sen om hur sura vi var på Dumma knölen som förstörde så mycket, att den inte vill att vi ska åka på några resor och sånt. Vi satt och trivdes, enade mot vår gemensamma fiende. Då sa Elis:
”Vill Dumma knölen att jag ska DÖ?”
Han la inte någon speciell tyngd i orden, det lät inte som något han gått och ruvat på, han kunde lika gärna ha frågat om Dumma knölen vill att han ska bli BLÅ. Jag svarade utan att tänka, eller snarare, jag tänkte snabbt. Kände att detta inte var Frågan utan bara en krumbukt i vår hata-knölen-dans. Svarade:
”Jag tror att Dumma knölen vill att du ska vara sjuk, jättelänge, hela tiden”.
Jag tycker inte det var en lögn, för det är så det känns just nu. Cancern bara maler och maler, släpper oss aldrig helt, som rost på en bil, men hela tiden kämpar vi emot och vi gör det med framgång. Det är som att knölen, liksom vi, har börjat vänja sig vid den här situationen och slappnat av.
