2019-09-30
Min mammas mobilkamera ger lika suddiga mms-bilder som vanligt, men de slår ändå an någonting när hon skickar dem. Elis kramar mig när jag sondmatar honom med sprutan, han kramar mig så där som han gör när han vill visa sin tillgivenhet: han tar tag om sin hand och klämmer åt så hårt han bara kan, rena polisgreppet, men eftersom han är inte så stark i armarna blir det bara en rejäl, kärleksfull Elis-kram.
Vi är hemma igen, resan från Norrköping igår kväll gick bra. Elis cyklar till skolan på morgonen. Jag besiktigar bilen och det går bra. Vi hämtar Elis och åker till sjukhuset för cytostatika. Det går också bra.
Det har gått några dagar utan tårar nu, men ikväll är det Barncancergalan och fast jag tänkt att inte titta hamnar jag ändå där när tv:n står på. Mot slutet kommer delen då de visar stora porträtt på cancerdrabbade barn, några som klarat sig, några som inte gjort det, jag ser barnens blickar och om ett år kommer Elis att vara där, jag undrar vilken bild vi ska välja.
Medan bildspelet passerar sjunger Chris Kläfford en låt om att förlora den man älskar och refrängen träffar för hårt, river sönder mig, den är oerhörd att lyssna på där jag befinner mig nu. Han sjunger ”If not with you, then for you, my love”. Om jag inte får leva med dig, får jag leva för dig, älskling.
Så fint men för mig så skrämmande, jag är fortfarande i det fria fallet och vet inget om landningen, jag kanske bara kommer att ha kvar sorgen när det här är över, en smärta som slukar mig, mitt liv kanske bara kommer att vara för Elis trots att han inte finns där längre. En dag hoppas jag att jag kommer att kunna se den där textraden för dess skönhet men just nu ser jag bara tårar.
