2019-10-13
En helg går så fort. Kusinerna med familj ska hem idag och vi gör allt för att få ut max av söndagen. Vi ansluter till dem på hotellet och äter frukost tillsammans, hänger lite på deras rum medan de packar, och åker sen hem till oss i samlad tropp. En av grannskapets katter kommer in i lägenheten genom vår öppna uteplatsdörr, den stannar en stund och barnen svärmar förtjust runt den.
Efter lunch får Sandra och jag order om att gå ut och ta en promenad. En lång. Vi lyder, vi går ute i ett par timmar, och när vi är tillbaka har de ordnat ett kalas med tårta och chokladbollar – ett födelsedagsfirande i förskott för Sandra och Elis. Vi fikar, skrattar och när vi dukat av har vi en mysig eftermiddag ihop, leker charader och har kul.
Men en helg går så fort. Det blir dags för ofrånkomlig avfärd mot Arlanda och då växlar känslan över till tyngd, förkrossande tyngd. Det är tänkt att vi ska ses igen i jul, att Lilly, Bertil, Andreas och Sofie ska komma tillbaka då, men vi vet ju inte om det är för sent då. Kanske tar de sitt sista farväl till Elis just nu. Jag ser det, ser inte minst Lillys känslor och de blir mina egna. Detta är ett adjö till Elis som även jag snart kommer att tvingas ta.
