2019-10-23
Att ta sig igenom dagen när man vet att ens barn snart ska dö. Det kräver, i alla fall för mig, ett tunnelseende. Jag måste undvika allt sorgligt, försöker låta bli att tänka på låtar med tunga texter som tränger sig på. Hösten där ute är fylld av smärtsam symbolik med löv som faller och blommor som dör, och jag bygger upp väggar för att hålla tankarna borta.
Två saker släpper jag in i mitt tunnelsynfält. Det ena är vardagsgöromålen. Sätta på barnen regnkläder. Boka tid för däcksbyte. Ordna med Elis sondnäring. Jag koncentrerar mig på dem, hårt, för att stänga ute det andra. En fot i taget när jag går. En blandning av mindfulness och att hålla för öronen och skrika lalalala. Det är grått alltihop men det håller mig upprätt.
Det andra är värmen som finns i att vara med barnen, i synnerhet givetvis just nu med Elis. Vi åker in till sjukhuset idag för behandling, och hans så omtyckta lekterapeut har skickat upp en bricka med pyssel som välkomnande. Elis skiner upp och jag tar in hans glädje. Jag är med honom. Min älskade fina son. Jag håller borta tankarna på att allt snart är över, det är bara kärlek nu. Bara kärlek.
