2019-10-31
Elis säger att han vill äta ägg till frukosten, och han äter faktiskt. Och så dricker han några slurkar Proviva, och äter lite fil med kanel i. Aptit, en gnutta riktig aptit som friska barn har, och lite riktig mat i magen innan vi ska till öronkliniken klockan elva.
Sådana här ögonblick brukade förr locka fram positiva tankar om framtiden, den stora framtiden långt borta. Nu funkar det inte riktigt så längre, men jag blir glad ändå eftersom jag ju sett att han steg för steg blir tröttare och svagare. Såna här små tecken på energi hos Elis kanske ändå kan översättas till att vår tidsfrist förlängs lite.
