2019-11-14
Elis är oersättlig. Så är det. Jag är omtumlad av tanken på att vi om nio månader – förutsatt att det går bra och jag vet mer än väl att saker inte alltid går bra – får ett nytt småsyskon i familjen. Men det är en egen person, ingen ersättning för Elis. Jag vet så lite om den människan och verkligheten nu låter mig inte drömma för mycket. Min älskade Elis behöver mig.
Han har blivit tröttare. Igår hade han ont i bröstet, ville mest vila efter skolan, och jag ringde läkaren. Elis fick Alvedon och då blev det lite bättre. Men blodtransfusionen för tre dagar sen har inte gjort honom piggare, och han har diffust ont i kroppen ibland, armarna och benen, när jag ska bära honom.
Vi är på sjukhuset nu. Doktorn tycker att vi ska pausa Thalidomide, det har tidigare gjort att Elis fått ont i benen, så vi ser om det kan få smärtorna att minska. Han skulle fått cytostatika i helgen men blodvärdena fortsätter neråt, så det blir inget.
Vi går till lekterapin och Elis provar en polismössa. Nio månader är en oändlighet i vår värld. Jag är med dig här och nu, Elis, min oersättlige älskling.
