2019-11-28
Nu kommer svaret. Snart vet vi. Vi har MR-tid och det ska gå snabbt alltihop. Det är morgon och Elis svaga högerarm som oroar läkarna så mycket känns lite bättre. Han ritar till och med en teckning med höger hand, den föreställer honom själv spelandes synt hos farfar. Jag berömmer honom. Mycket.
Sedan: MR-undersökning. Det brukar vara svårt att få tid i magnetkameran men läkarna lyckades ordna en akuttid och nu är vi här, Elis får somna, och efter undersökningen sitter vi där stilla hos honom på uppvaket tills han öppnar ögonen och får en Piggelin, ännu en i raden av sjukhus-Piggeliner, kanske den sista någonsin.
Den här dagen blir en resa, som en vecka som komprimerats ihop till några timmar. Vi sitter i sängarna på rummet, Elis klagar på att jag inte duschat på så länge, jag har varit med honom på sjukhuset så många dagar så han har säkert rätt. Men sen ändrar han sig och säger att jag luktar gott ändå.
Kväll. En läkare kommer in. Han har MR-svaret. Redan. Det brukar ta många dagar men han har det. Han frågar om han ska berätta eller om vi ska vänta tills Sandra också är här. En helt absurd tanke att vänta. Jag säger att jag vill ha svaret nu och att jag kan informera henne, även om jag ser i doktorns ansikte att det nog är den sortens samtal som helst görs med båda föräldrarna.
Han berättar. Det är illa. Tumörerna växer snabbt på fem ställen i Elis hjärna. MR-bilderna talar tydligt. ”Och det är då det brukar komma in ord som ’palliativ’…” säger han, lätt inlindat men ändå glasklart. Palliativ. Elis är döende på riktigt nu. Om han får hjärtstopp kommer de inte att försöka återuppliva honom. Han kommer inte att läggas i respirator om han får svårt att andas. Då får det ske istället.
Det är så mörkt ute. Brytpunktssamtal, så heter det visst. Vi har ett brytpunktssamtal nu. Jag frågar läkaren om han tror att mitt barn kommer att överleva till jul. Han kan inte säga något säkert.
