2019-12-21
Årets julklapp är porträtt på barnen, det förändras inte av svåra tider. Elis har tagit porträtt på skolan så det har vi redan. Det känns alltid konstigt att se kort på Elis som någon annan tagit när jag inte var med; han är jättefin förstås, men ser allvarlig ut. Undrar vad han tänker på. De har ingen fotografering på förskolan dock, så jag sätter Folke på en liten stol bredvid sängen, tänder ett par lampor och tar några bilder tills jag har något som funkar som porträtt.
Jag gör ett genombrott idag. Elis har i flera veckor fängslats av en youtubevideo med nåt slags café-spel, jag har inte förstått vad det är för nåt eftersom det är på kinesiska men nu har jag lyckats spåra en engelsk version – Baby Panda’s Café – och fixat en emulator så att han kan spela det på datorn. Han blir jätteförtjust, och det gör mig så glad att jag nu ger honom något han verkligen vill ha.
Farfar är här och sitter med under eftermiddagen medan Elis bakar virtuella kakor och ordnar fika åt diverse djur som kommer på besök på cafét. Han spelar och spelar, ända tills något obehagligt sker. Elis börjar plötsligt prata osammanhängande, han säger nåt svårbegripligt om farmor, det är som om han feberyrar. Vi hinner tänka stroke, eller något annat lika allvarligt, men efter en kort vila kan han prata som vanligt igen. Antagligen hjärntrötthet, värre än vi sett förut.
