2020-01-02
Nu är vi här på allvar. Lilla Erstagårdens barnhospice. Eller, som vi beskrivit det för Elis och Folke: hotellet med alla leksakerna, för barn som är sjuka. Vi ska sova här i några nätter, om allt känns som det ska.
Jag behöver vänja mig vid den här platsen. De har inte bara palliativ vård här, utan en del familjer med svårt sjuka barn kommer hit och bor här för avlastning, men vetskapen om alla sorgliga barnaöden som passerat genom de här rummen är inget man skakar av sig lätt.
Vi har fått två rum intill varandra, med dörr emellan, så jag och Elis kan sova i det ena rummet och Sandra och Folke i det andra. Jag går runt i lokalerna, vårdutrustning i ett rum, barnböcker i ett annat, skänkta landslagströjor på korridorsväggen. Det är lugnt och stilla, lite som att vara på barnonkologen på sjukhuset sent på kvällen.
Elis och Folke slår sig ner i den underbara ateljén, för dem är det här bara en rolig plats. De låter färg möta papper, gläds åt skapandet, och jag sätter mig bredvid och försöker andas på samma sätt som de.
