2020-01-04
Folke släpper loss, han ropar ROCK AND ROLL och svänger med leksaksgitarren. Samtidigt ligger en lång rad sprutor med medicin och smärtstillande till Elis på vår fönsterbänk. Lilla Erstagården är en märklig kombination av lyckligt lekland och allvarligt väntrum.
Barnen har börjat bo in sig här. De leker med J, en underbar liten tjej som också vårdas palliativt och som hängt kvar mycket längre än någon vågat tro: hon har bott här i så många månader att hennes kärlek till show, Dolly Style, LOL-dockor och smink har börjat sätta prägel på hela Lilla Ersta. Jag tror scenen Folke står på är byggd till henne, egentligen.
Jag åker till Sickla köpkvarter på kvällen och beställer libanesisk hämtmat, väntar på en stol och glor ut genom fönstret mot bilstrålkastarna i mörkret. Längtar upp till värmen på Lilla Ersta, där Elis finns. Vill tillbaka dit och sen stoppa världen, jag köpslår för tusende gången: Elis kan få vara så här dålig med rullstol och ont i kroppen, det gör inget, vi låter det vara så hela livet, jag ger upp allt annat och blir hans assistent, bara han får leva och jag får vara hos honom.
