2020-01-31
Tillbaka på bårhuset, och vi vet att detta är sista gången någonsin vi ser vår son, sista gången vi smeker hans kind. Det är ett faktum för stort att ta in, och jag vill inte att den här stunden ska gå förlorad till sådana tankar. Jag har längtat hit, åh, vad jag saknat att få vara nära honom, och han är fortfarande fin där han ligger, han är Elis. Samtidigt: när jag blinkar bort tårarna ser jag små, små förändringar i hans ansikte som visar att tiden har gått sedan vi var här förra gången. Han kan inte stanna här för alltid.
Vi lyfter varsamt ner honom i den vita kistan där vi bäddat mjukt åt honom. Hans röda tröja har ett paljettmotiv i form av en hamburgare som kan se glad eller arg ut beroende på vilken sida av paljetterna som syns. Vi har dragit handen över tröjan så att hamburgaren är glad – det känns som att det vore en fullständig katastrof om den skulle se arg ut nere i graven med Elis.
Vi lägger de utvalda leksakerna och pysslet vid hans sida och stoppar om honom med den blå Bamsefilten, Ugglan tätt intill. Där ligger vårt barn, sju år fick han bli, vi viskar våra sista ord av desperat kärlek och de lägger sig på kudden intill Elis innan vi sänker kistlocket över honom. Det enkla ljudet av trä som möter trä. Kryssmejseln har ett svart och gult skaft. Fyra skruvar, vi tar två var, vi är Elis pappa och mamma för alltid i evighet.
