2020-09-20
Sommardagarna kom med en ny form av börda. Varje gång solen värmt och klorofyllen lyst har jag kämpat mot den tunga tanken: Elis får inte uppleva det här. Jag har andats in den ljumma luften och vetat att Elis inte kan göra detsamma och att han aldrig får göra det mer.
Jag har gjort mitt bästa för att stå emot den överlevandes skuld. Jag har andats en gång till och tänkt att den här sommarluften doftar likadant som den gjorde i fjol, och som året innan det. Elis fick sina sju somrar, han fick andas sommarluft. Jag måste försöka glädjas åt det, inse att han har upplevt det vackra.
Nu går det en ny kyla i vindarna, de som vet säger att det finns ett par varma dagar kvar att hoppas på men på morgnarna har jag sett min egen andedräkt när jag gått ut. Sommaren är palliativ.
