2026-08-07
Jag kan sorg nu, har brottats med den så länge att både jag och sorgen flåsar av utmattning. Jag har träffat många andra föräldrar som förlorat barn, mött dem i organiserade gruppträffar och samtal via Lilla Erstagården eller Barncancerfonden. Vi ser ut som vilka som helst för utomstående, men sinsemellan kan vi se de osynliga tecknen, vi är märkta, vi speglar oss i varandra och ser kampen vi alla delar.
Men grejen är denna: vi har något gemensamt, men greppen för att klara av sorgen efter ett förlorat barn måste man forma själv, hitta vad som ger lindring i just ens eget unika fall. Utifrån barnet som mists, utifrån upplevelserna, hålla tag i de aspekter som lindrar, skapa barriärer mot det som känns tyngst.
En bild från ett av mötena: jag står och pratar med en pappa vars barn aldrig fick en chans, som föddes svårt sjukt, vars föräldrar bara fick vårda och vårda i några månader medan den lilla tynade bort. Jag får svindel vid tanken. Elis sju år av liv är ju det som håller mig uppe, skratten, kärleken, hans ord, hans person. Jag har byggt mitt skydd av det: vetskapen om att han trots allt hann uppleva så mycket under sitt korta liv.
Jag berättar vår historia. ”Vi upptäckte cancern när Elis var fyra år. Han levde tills han var sju”, säger jag.
Medlidandet växer i pappans ansikte medan jag pratar. Han säger att det måste vara fruktansvärt. Fruktansvärt att förlora ett barn man lärt känna på riktigt, att efter år av vanligt liv kastas in i mörkret och se allt rasa.
Han har ju rätt. Och samtidigt är det just detta jag jobbat så länge på att hantera, att finna tacksamhet över det som fanns istället för ångest över hur det tog slut. Hans situation, å andra sidan, känner jag mig försvarslös inför, som när immunförsvaret möter ett okänt virus. Hans sorg är hans att hantera, min sorg är min. Samma vandring, olika vägar.
