2018-01-23
Robban hade en gammal Nintendo Wii-konsol hemma som samlade damm, och som vi fick ärva. Grejen med Wii är att man ska veva runt med handkontrollerna när man spelar och i bästa fall få lite motion – jag tänker att det kan vara bra för Elis som ju annars ändå sitter med iPaden en stor del av tiden. Jag har installerat det nu och Elis har satt sig i soffan för att testa. Typiskt nog verkar han mest intresserad av ett Mariospel där man inte viftar omkring alls utan bara sitter still och trycker på knappar.
Jag sätter mig bredvid honom. Vi var på sjukhuset i morse, hade tid kvart i nio på gastroavdelningen på våning 7, satt i deras väntrum där de hade ett litet leksakskök som Elis lekte med tills vi fick komma in och visa upp hans PEG och rodnaden på hans mage. Det såg ok ut tyckte de, ingen anledning till oro.
Eller, jo. Bortom gastrostomin finns det visst anledning till det. Det har nu gått en vecka sedan magnetröntgen och svaret dröjer, svaret på den största frågan av alla – hur går det egentligen i vårt krig? Oro. Denna väntan är all oros moder.
