2018-01-26
Med en tung duns faller stenen från mitt bröst, smulas sönder mot linoleumgolvet och blåser bort som grått damm. Läkaren som nyss var skrämmande, så mäktig att jag ville huka mig, ser ut som en sommardag nu. Jag får hålla mig för att inte krama om honom.
Vi måste fira. Mot lekterapin. Härliga, fina lekterapin. Elis vill och får trycka ner hissen, förstås. Vi går in och Elis sätter sig ner vid ett pysselbord, hans favoritdel av lokalerna. Lekterapeuterna har gjort fina exempel på pyssel och Elis börjar fundera över vad han själv ska göra för något.
Jag tar fram telefonen, får inte glömma att det finns fler som väntar oroligt på svar, tummen dansar över skärmen: ”Allt fint på röntgenbilderna, svullnaden efter strålningen minskar som den ska och läkarna var nöjda med vad de såg”.
Ja. Behandlingen går som den ska, vi har fått ett nytt kvitto på det, och nu har Elis fått sin andra omgång cytostatika helt enligt plan. Dumma knölen vrider sig i plågor därinne, pinas av de nya cellgifterna som fräter ner honom mer och mer, närmare och närmare utplåning.
