2018-05-07
Det finns stunder då jag inte kan ta in att detta går mot en upplösning, att det finns ett facit i en nära framtid då vi är bortom vägskälet. Då vi vet om Elis klarat sig eller inte. Jag lever i detta nu, att vara med honom i sjukdomen, att ta honom till vården, sköta det som en del av vardagen. Det är som att det bara ska fortsätta så här.
Men det kommer att gå på det ena eller det andra viset, tombolan kommer att stanna och lotten kommer att visa utfallet, ett av de två alternativen. Jag vill, nu, bara tänka på det ena av dem. På hur jag och Elis en dag ska titta på bilderna vi tar nu och minnas tiden med Dumma knölen, prata om det han gick igenom, vara far och son och tillsammans ta oss an de utmaningar som kommer att finnas.
Elis. Min Elis. Stanna.
