2018-06-05
Äntligen här: platsen där man som förälder fylls av den totala nu-gör-vi-något-kul-för-barnen-känslan. Grönan. Större delen av min barndom tjatade jag om att resa till Stockholm och ”åka gammal bil”, nu sitter jag bredvid Elis och ser på när han lyckligt snurrar på mässingsratten.
Tobbe Trollkarl håller en scenföreställning. Jag tror han brukar uppträda på sjukhuset ibland också. Han drar i en ballong, låtsas att den snärtar honom på fingret och får en mamma i publiken att pussa på det, varpå nästa ballong förstås smäller till honom ”rakt på läpparna”. Vet inte om Elis och Folke riktigt fattar skämtet men de är glada ändå.
Vi avverkar den ”snälla” sidan av nöjesfältet med karusell, gammelbilar och lilla pariserhjulet (eller ”pareriserhjulet” som Elis säger), och kånkar sedan över vagnarna till den fartfyllda delen. Inga bergochdalbanor för vår del, men Elis har aptit nog för att be om både korv, sockervadd, chokladglass och en Mer-tetra. Of course, sir.
På Djurgårdsfärjan hemåt är jag trött men lättad. Det finns dagar som bara förflyter utan att man lyckas göra dem minnesvärda, livet är ju nu sådant även om man har ett svårt sjukt barn. Gröna Lund är en quick fix, man betalar sig ur dilemmat, men så länge barnens skratt är äkta så kan det kvitta.
