2018-06-08
Elis har reflexväst på sig idag: han är förskolebarn igen. Han hänger med på promenad upp till de små kullar som brukar vara pulkabackar vintertid. Jag följer med, håller koll och hjälper honom om han får problem eller inte orkar.
Blandade känslor. Det är gott att se honom i de här sammanhangen, att han gör som ett vanligt barn och får känna att han hör dit. Samtidigt finns tankarna på hur pass stora utmaningarna kan komma att bli framöver. När han har en förälder där som punktmarkerar funkar det, men så kan det inte vara för alltid.
Häromdagen när Elis tillbringade en stund på förskolan röt Sandra ifrån mot en unge som var provokativ och började snacka skit om Elis, som tisslade och sa till andra barn att han såg konstig ut. Tack och lov hörde inte Elis det själv, men ändå. Bortsett från själva cancern är det den sortens situationer som skrämmer mig mest.
