2018-09-16
Klockan är kvart i nio på morgonen och pojkarna sitter i pyjamasbyxor i köket och leker med Play-Doh. Elis har ett litet blåmärke vid dosan på bröstet, efter det senaste stora sticket. Det är hans lera de leker med, han valde den som sin present när vi firade att han var färdigbehandlad, och jag gör halvhjärtade försök att få dem att inte knåda ihop alla färgerna till en stor boll.
Mobilen sms-surrar, det är Sandra som sitter på flygplatsen i Polen och snart ska flyga hem. Hon skriver att jag ska krama barnen och att hon saknar oss. Jag sträcker på mig, tänker att jag nog borde plocka i ordning lite innan hon kommer. Igår kväll däckade jag själv när jag skulle natta Elis och Folke, och vaknade sedan på morgonen, fullt påklädd, mitt emellan mina barn. Ostrukturerat, ja kanske, men samtidigt livet när det är som bäst.
