2017-09-12
En ny operationsmorgon gryr. Klockan är tio i sju och Elis står barfota och tittar tankfullt ut genom fönstret. Själv tycker jag vi fått ett rum på den utsiktsmässigt trista sidan av byggnaden, men Elis funderar över vad som händer i fönstren mittemot, pekar intresserat när han ser någon röra sig bakom persiennerna och spekulerar i vad personen håller på med. Tänk om jag kunde fått låta honom vara ifred med sina rara gissningar. Icke.
Jag släpar in honom i badrummet igen, genomför ytterligare en minutiös dusch med de vasst luktande tvättsvamparna. Han måste stanna i sängen efter det, får inte gå på smutsiga golv eller röra vid potentiella bakteriehärdar, han är nyfallen snö som måste förbli ren. Vi har fått låna ett Alfons Åberg-pussel och han lägger det med Emlasalva på handryggen, den ska bedövas innan de kör in en infartsnål där. Han hinner inte klart pusslet innan det är dags. Jag tar sängens ena kortsida, sköterskan den andra och så rullar vi iväg den genom korridorerna med Elis som passagerare. Färden är ett miniäventyr med många intryck, sänghissen är nästan lika stor som hans rum därhemma och han ser sig glatt omkring när vi banar oss väg mot operationen.
Och så försvinner han från mig igen, blir lealös framför mina ögon när narkosen slår till. En sån här venportsoperation är betydligt enklare än den förra, men tanken örfilar mig ändå: det finns en risk att det där pusslet på vårt rum aldrig kommer att läggas klart.
Sammanbiten väntan. Och papper. ”Tillfällig föräldrapenning för vård av allvarligt sjukt barn”. Vi får det nödvändiga läkarintyget som Försäkringskassan vill ha, och nu har vi svart på vitt att Dumma knölen kommer att styra vår tillvaro i ett helt år framöver. Förhoppningsvis inte mer, och, Gud förbjude, förhoppningsvis inte mindre.
Ett välkommet samtal, och så är vi på uppvaket och ser honom komma till sans igen. Allt har gått bra, och nu sitter den lilla dosan innanför hans hud, vid höger bröstmuskels övre del. Från dosan går en slang in i en av de stora venerna nära hjärtat, så när cytostatika framöver sprutas in i dosan kommer det att skickas ut i hela systemet snabbt och effektivt. Men allt det där är akademiskt, detaljer som bleknar när man får ge Elis en Piggelin igen.
De har fått jätteballonger till avdelningen när vi kommer upp på tolvan igen, heliumfyllda kolosser som hålls vid golvet av sandpåsar. Elis vankar roat runt med en ballong och ser ut som om han är på väg att gå till väders, ända tills sandpåsen spricker och vi får kalla in städpatrullen. Och så lägger han klart pusslet. I morgon ska vi få åka hem.
