2017-09-13
Det är lunchtid på avdelningen. Jag är omgiven av skalliga barn med droppställningar och föräldrar med undertryckt smärta i ögonen; detta är en surrealistisk plats för en måltid men jag börjar faktiskt redan vänja mig. Vi ska snart bege oss hemåt när min mobil vibrerar två gånger. Elis sparkar runt på sin lilla orangefärgade BMW medan jag tar den sista tuggan av min plastlådelunch, krånglar upp telefonen ur fickan och läser meddelandet.
Trots att det är så kortfattat finns det något märkligt över det, något annorlunda över hennes formulering här. Den senaste månaden har det varit jag som haft en ändlös ström av besked och uppdateringar att ge, det är jag som brukar vara tvungen att berätta saker. Har det hänt något, eller är detta ett klassiskt fall av senior sms-ovana – har hon missat den lilla smiley som krävs för att inte låta olycksbådande? Jag ringer upp omedelbart, redo att ge mamma en liten lektion i netikett.
Hon svarar snabbt, jag frågar vad som händer och när hon ska komma till saken fyller hon lungorna med all världens luft, den behövs för att få ur sig det som måste fram.
”Ja du, de brukar ju säga att ’en olycka kommer sällan ensam’”, börjar hon och det finns definitivt ingen leende gul emoji i tonen, jag ser i ögonvrån hur något mörkt och massivt är på väg i hög hastighet mot oss rakt från sidan.
I en månads tid har hon burit det för sig själv. För att skona oss andra, låta oss landa i det som hänt Elis. Samma dag, den femtonde augusti när röntgenundersökningen visade vad som dolde sig i Elis huvud, när mamma var i sin lägenhet i Norrköping och fick meddelandet att hennes barnbarn hade en hjärntumör, i den stunden låg det hos henne ett nyöppnat brev vars oerhörda innehåll hon satt och försökte ta in. Ett svar från mammografin.
Mamma har fått bröstcancer.
