2017-09-14
Det var kärlek vid första ögonkastet när farmor träffade Elis första gången för snart fem år sedan. Fattas bara annat, det var två väldigt, väldigt älskvärda personer som möttes. Precis innan sjukdomsbeskedet krävde Elis att vi skulle åka till farmor NU eftersom han längtade efter henne så mycket – vi har inte lyckats ta oss till Norrköping sedan i våras.
Nu har de Dumma knölen båda två, och det är som att de två faktumen inte ryms i mig samtidigt. Ett bräddfyllt badkar blir inte mera fullt av att man häller i hundra liter vatten till. När som helst annars skulle mammas besked ha sopat rent anslagstavlan, varit allt jag tänkte på, jag skulle krävt alla detaljer, vridit och vänt. Nu är det bara en enda punkt som bränner igenom. Överlevnad.
Hon lovade mig igår, uttryckligen. ”Det här är inget jag kommer att dö av”, sa hon. Hon slår blå dunster i ögonen på mig, innerst inne vet jag att hon inte har täckning för det löftet men jag väljer att gå på finten för min egen mentala hälsas skull. Mamma kommer att överleva. Check.
Jag skriver till henne att jag älskar henne, det är en ständig sanning men den får alltför ofta nöja sig med att vara underförstådd. Jag skriver att detta kommer att gå bra och att hon kan boka i almanackan att hon ska komma på Elis studentmottagning om 12 år. Jag kanske räknar fel på åren men då är det väl så.
