2019-03-27
Man samlar på sig taxihistorier när man åker så många sjuktransporter som vi gör. Ofta får vi sitta och vänta nere i ett rum vid sjukhusgaraget där de spelar upp en märklig, skräckfilmslik ljudmatta som tydligen är något slags konst. Den innehåller ljudeffekter som påminner om en knakande hissvajer vilket är underligt med tanke på att man sitter intill tre hissar.
Vi är lågt prioriterade av taxichaufförerna och får ofta vänta länge; om jag förstått saken rätt så tjänar de mindre på sjukresor än vanliga resor. En gång bad en förare om att få stanna och hämta en personlig pryl på vägen och lät taxametern ticka medan han sprang in och gjorde sitt ärende. Jag påpekade det, han svarade att ”det behöver ju inte du betala för” och att de tjänar väldigt lite på såna här resor, vilket säkert var sant. Jag gjorde en inre balansövning om vad som egentligen var rätt, men kom fram till att även om han tjänar dåligt så handlar det om samma pengar som ska betala cancerbarnens vård och min medömkan för dem är klart större än för honom. Han stoppade taxametern en bit innan vi var framme som kompensation, och stämningen var inte toppen i bilen.
En annan gång skulle vi till sjukhuset och hade satt oss tillrätta i taxin när föraren först behövde ”kolla en grej” med sin chef. Det visade sig vara ett klassiskt jobbtjafs om några gamla bokningar hit och körningar dit, och till slut gastade killen ”då skiter jag i det här”, tryckte bort chefen och sa att han inte kunde köra oss. Då gick topplocket på mig och jag skällde ut honom grundligt, med maximal skuldbeläggning för att han uppenbarligen tyckte mer synd om sig själv än om ett cancersjukt barn. Killen var mycket spak när jag var klar och försökte komma på hur han skulle aktivera körningen igen, men jag hade ringt en ny taxi som rullade upp samtidigt och vi lämnade fjanten åt sitt öde.
Fast oftast går det bra.
