2017-09-17
Kanske öppnar jag just nu dörren till ett avlatsbrev, ett motvilligt förlåt från den hårdhudade jätten efter år av stretchat samvete för att förbli störst. Barnen stormar i alla fall glatt in i rummet som är enkelt men fräscht, med högljudda blommor på tapeten och hotellmjuk säng. Tack och lov finns det inte en enda Happy Meal-affisch någonstans, det är fritt från smaklös produktplacering och att det ligger såna där typiska små påsar med äppelklyftor i gemensamhetskökets kyl är bara ett plus i kanten.
McDonald’s. Våra värdar medan Elis får sin strålbehandling som börjar om tre dagar. Vi befinner oss i rum 16 här på Ronald McDonald Hus i Uppsala, byggt 2013 för att husera familjer till svårt sjuka barn under behandlingen. Elis och Folke hamnar i soffan och leker med sina iPads samtidigt som tv:n är på. Fullständig hemkänsla på den punkten i alla fall.
Här ska Elis och en förälder – vi tänker turas om – sova inför varje strålning. Det finns leksaker och tv-spel i dagrummen, personalen är jättevänlig och det är 100 meters promenad till Skandionkliniken där strålningen ska ske. Donken, Donken, Donken, vi har haft en skakig relation genom åren men lyssna noga nu: allt är förlåtet.
