2019-05-20
Elis hann bara räkna till 4 den här gången, sedan sjönk han ner i narkosens tunga djup. Och jag måste lämna honom. Står vid panoramafönstren och tittar ut över bygget som vuxit ytterligare sen förra MR-undersökningen. De bygger, vi bygger. Mot framtiden.
Förutom den sedvanliga vidriga känslan av allvar så är jag emotionellt villrådig inför den här MR-omgången. Å ena sidan är det ovanligt kort tid sen vi undersökte Elis senast, eftersom vi nyligen ju gjorde ett extra MR när han började halta. Så det borde vara mindre risk för att det ska ha hunnit hända en massa hemskt sen sist.
Å andra sidan så känns det så upplagt för ett dåligt besked eftersom vi ska till Legoland dagen efter svaret. Det är så lätt att tänka mörkt där, att se framför sig hur priset dinglar framför oss men förbyts mot något nattsvart precis när vi ska greppa det.
Han ligger där inne i magnetkameran nu. Sandra kommer snart hit också. När Elis vaknat ska han få cytostatika i huvuddosan senare. Och så är det måndag, så det är sångstund uppe på avdelningen i eftermiddag. Jag längtar efter att spela maracas och sjunga med Elis sittande i mitt knä.
