2019-06-12
Jag står knäpptyst på andra sidan den kraftiga glasrutan och tittar medan Elis gör hörselundersökningen, han lyssnar noga och flyttar träringar när han hör något i lurarna.
Tänk vad bra det gick de första gångerna vi gjorde de här testerna, Elis hörde vartenda pip och audionomen såg så belåten ut efteråt. Nu är det här ett jobbigt moment. Jag betraktar scenen och söker efter pauser som blir oproportionerligt långa, där Elis verkar ha missat en ton i lurarna. Det finns ett gäng sådana tillfällen, dessvärre.
Han älskar ”Alice gillar att simma” och ”Elias äventyr”, två SVT-barnprogram på teckenspråk. Jag har slagits av tanken att vi kanske borde skynda oss och börja lära Elis teckenspråk nu, om han skulle bli döv i framtiden. Jag menar, det måste ju vara lättare att lära sig det medan vi fortfarande kan prata och förklara de olika tecknen. Samtidigt, om jag ska vara ärlig: det känns som en övermäktig uppgift att lära ett nytt språk mitt i allt detta.
