2019-06-13
Barn på flygplan. Plötsligt befinner jag mig ofrivilligt mitt i den uråldriga och ständigt infekterade diskussionen. Jag sitter runt ett matbord med ett gäng tillfälliga kollegor varav flera inte känner till Elis sjukdom. En av dem, medelålders och barnlös, är så trött på att bli störd att hon nått den binära nolltoleransens nivå.
”Hur TÄNKER folk som tar med barn på ett flygplan? Hur tänker de?” frågar hon i den ton man reserverar för ”det-här-är-vansinne-och-någon-borde-göra-något”-ärenden.
Hon har poänger, naturligtvis. Jag har själv, ung och sömnsvulten, suttit i flygstolar och gnisslat tänder över skrikande småttingar.
Å andra sidan.
Jag skulle kunna harkla mig och berätta att hemma har jag en sexåring som älskar att se filmerna på sig själv i Chicago och Tokyo, som drömmer om att en dag få återvända till Kroatien, som lever på minnena från de hyfsat många resor han faktiskt hann med innan Dumma knölen kom. Och risken finns att han aldrig kommer att få chansen att resa som städad vuxen med nackkudde och sovmask.
Jag säger inget – det vore orättvist, oproportionerligt, att göra det. Smuttar på mitt glas istället, tar en tugga till av maten. Elis blir inte friskare av att pappa tjafsar med någon på en restaurang.
