2019-06-16
Så var det dags: kalas hemma hos hon som Elis tycker så mycket om. Han har gjort en teckning till henne och klistrat dit emojis med hjärtögon. Och så har vi ju köpt den där gråvita katten som hon förhoppningsvis gillar.
Barnen leker charader med kartonghattar på blompinnar som de håller framför sig. De käkar tårta, sjunger och leker dansstopp till Shakira. Elis är sist kvar på dansgolvet, han älskar dansstopp. Jag håller mig mest i ett hörn, är som vanligt den ende förälder som stannar under kalaset.
Och så är det presentutdelning. Jag ser hur Elis lutar sig framåt i soffan när hon tar fram paketet med mjukiskatten. Hoppas på det bästa nu. Presentbandet åker av, hon drar upp gosedjuret – och skiner upp. Hon borrar in ansiktet i katten och kramar den, sådär hårt så att hela kroppen vaggar från sida till sida.
”Jag har ÖNSKAT mig en sån här!” utbrister hon förtjust medan jag pustar ut. Elis har mödosamt tagit sig upp från soffan och går vingligt fram emot henne: ”ja, och vet du?” Hon säger att katten ska få ligga i hennes rum och springer iväg med den, Elis följer efter:
”Vi visste att du gillar katter.”
”Ja, jag gillar katter” strålar hon.
”Så därför köpte vi det.”
”Och jag ville precis ha en fluffig och gosig!”
Hon har rätt, den är jättemjuk, vi kände efter noga innan vi slog till. Katten får sin plats i hennes rum och festen fortsätter. Det här är en bra dag.
