2019-07-10
I takt med att månaderna går känns det alltmer som att Elis och Folke är jämnåriga snarare än store- och lillebror. Ibland är det Folke som framstår som den mognaste av dem båda. De leker fint tillsammans, nästan som tvillingar, men myntets mörka baksida är förstås uppenbar.
Jag tänker på kurvorna som läkaren visade innan alla behandlingar drog igång, när han pratade om de långsiktiga effekterna av strålning och cytostatika. Hur gapet mellan ett friskt barn och en canceröverlevare som Elis bara blir större ju äldre de blir. Som barn går det ofta att leka på någorlunda lika villkor, men det blir värre när tonåren och vuxenlivet knackar på.
Ändå känner jag optimism. För inget ruckar på min bild av att Elis har goda möjligheter till framtida lycka, till ett vuxenliv där biverkningarna måhända går hårt åt hans prestanda men där det ändå finns livskvalitet. Och för egen del är det enkelt och tydligt: att stötta Elis kommer att vara min stora uppgift i livet så länge jag finns kvar, och det ser jag fram emot.
