2019-09-07
Lekland, panik, vi måste till ett lekland, det kryper i hela min kropp, måste låta Elis ha roligt, älskade lille gubben, vi kör ända till Exploria, det största leklandet med roligast saker, betalar för extragrejorna med bilkörning och brandmanslek, han måste få ha kul så mycket det bara går den tid han har kvar.
Det är lördag nu och ingen skola så jag har inte fått någon chans att gråta ifred. Ångesten gör att jag inte kan stå stilla, den tvingar mig att röra mig fast fötterna känns stumma. Han kör omkring i bilbanan i sin lite för trånga blå t-shirt, omgiven av barn som kommer att få leva, hela lekladan myllrar och stimmar av levande barn som har en framtid, jag älskar dig Elis, jag vill inte att det ska vara så här!
Sen, vid halv nio när vi lagt oss i sängen och mamma kittlar en gapskrattande Folke bredvid oss, frågar jag som vanligt om Elis haft en bra eller dålig dag. Han blev ledsen en gång, säger han, men det var ju egentligen bara för att han var hungrig. Dagen var bra. Superbra.
Det är allt som betyder något nu.
