2019-10-01
Vi borstar tänderna, vår ritual sen många år tillbaka, säg aaaaa, eltandborstens surrande, Elis som alltid spottar lite snett i handfatet på grund av ansiktsförlamningen. Jag har snuddat vid tanken att vi egentligen skulle kunna sluta med det här nu. Lägga ner tandborstningen och dess meningslösa långsiktighet.
Elis var i skolan i förmiddags som vanligt. I veckobrevet skriver de att de övar på geometriska former, cirkel, triangel, rektangel, kvadrat. Sandra och jag hade Skypesamtal med Lena Falck medan han var i skolan, hon är duktig. Alla kuratorer och psykologer jag pratat med är bra människor, men Lena har erfarenheten, hon fattar.
Jag borstar klart Elis tänder, det är klart jag gör det, detta är en del av livet med honom, en del av det ovärderliga. Snart ska vi gå och lägga oss, läsa saga, jag kommer att ställa frågan om han haft en bra eller dålig dag och han kommer att säga att den varit bra. Jag kommer att säga som jag alltid säger ”sov gott Elis, kom ihåg att jag älskar dig”, och sen kommer vi att släcka ljuset.
