2017-10-04
07:00: Tonerna av en pinglande mobil. Elis och Folke börjar busa runt i sängen så fort de gnuggat bort sömngruset: de rycker varandra i benen och morrar som lejon.
07:51: Vi lämnar Ronald McDonald-huset. Morgonen är klar, krispig och det blåser lite mer än igår. Vi knäpper jackorna och rullar iväg vagnarna den korta sträckan till kliniken. Stråldos 11 av 30 väntar.
07:56: Kvinnan i receptionen är lika charmerande vänlig som vanligt. Barnen hinner leka en kort stund i foajén innan sköterskan kommer ut och säger ”Elis”. Han är inte rädd för narkosen längre, utan följer vågen lugnt in i mörkret.
08:41: Drickyoghurt och macka till frukost. Vi hittar varsin tidning i väntrummet: Bamse, Teknikens Värld och Femina. Folke bygger med Duplorören, säger ”det här är Elis rör”. Han hittar ett par stora ögon på spröt och showar loss. Vi har det väl bra i den här stunden, antar jag, men det finns något kusligt i att vara just den här konstellationen: familjen minus Elis.
09:28: Elis är äntligen tillbaka, groggy efter misshandeln men snart Piggelinladdad och stark nog att gunga i handtaget över sängen. Vi får på honom kläderna och han går ut i väntrummet, kämpar ett tag med tv-fjärren och bygger Duplo med sin bror.
11:03: Vi unnar oss en promenad. Ser höstsolen glittra i Fyrisån. Uppsala, du är min födelsestad, mitt hem de sex första månaderna av mitt liv. Det hjälps inte: från och med nu kommer du alltid först och främst att vara platsen där Elis strålats.
