2019-12-28
Samtidigt som jag försöker hantera sorgen över det som är och skräcken över det som ska komma, så kan jag känna tacksamhet över varje liten seger. Som att det blev jul i år.
Elis älskar julen, som det barn han är, och han fick uppleva den från sitt soffhörn utan att Dumma knölen tog över. Jag är glad först och främst för hans skull, naturligtvis; för att Elis fick ännu en upplevelse i den extrema fånga dagen-tillvaro vi lever i.
Jag är också lättad över att den här julhelgen inte blev ett gigantiskt trauma för oss alla, ett sår som skulle förstört julen för alltid. Vi kommer att orka fira jul med Folke i framtiden, han kommer att få fler lyckliga julminnen under åren som kommer. Och jag kommer att kunna tänka tillbaka på en lycklig Elis, omgiven av kärlek, varje gång vi tar fram julpyntet.
